Jag kommer aldrig att underskatta en filmskapare. Jag antar att ifall man har lärt sig verktygen att filma och redigera så kan det gå hyfsat smidigt. För mig är allting nytt. Varje steg jag tar kring filmningen är en utmaning. Det som förmodligen tar en filmskapare 30 minuter tar mig ett 3 timmar. Jag ser framför mig vilken känsla jag önskar att bilden ska förmedla, men att nå dit är fullt av krokiga vägar. ISO hit, ISO dit. Bländare. Rätt vinkel. Zooma in, zooma ut. Vara bakom kameran samtidigt som jag ska vara framför. Ljussättning. Klipp hit, klipp dit. Effekter. Kontrast och redigering. Timing. Röd tråd.

Ni hör, jag är så ute och simmar som det bara går.

MEN. Förmodligen är videon klar till lördag då vi släpper Don’t Walk Away In Silence och jag måste tacka de som ställt upp runtikring.

Tack Ludvig Isacsson. Tack Isabelle Grönqvist. Tack Markus Kindbacke. Tack Daniella Andersson. Tack Anna Bondesson.

Jag har fler att tacka men det gör jag när ni ser resultatet.

På återseende och kärlek i massor.

Tiden i The Voice Sverige var på många sätt helt fantastiskt. Jag fick träffa så många inspirerande människor, vissa hjärtan jag kommer bära med mig för livet – vissa minnen jag kommer bära med mig länge. Jag tänker på alla de deltagande, människorna kring produktionen, musikerna och coacherna. Fantastiska personer med hjärtat på rätt plats där vi alla cirkulerade kring musik.

Men talangtävlingar är inget forum för mig. Har aldrig varit. Utan den övertalan jag fick hade jag aldrig medverkat. Men jag kommer aldrig ångra The Voice, däremot var forumet för mig som artist helt fel. Jag var obekväm av många anledningar. Ofta för att fokus var på så mycket annat än musik. När musik prioriteras i andra hand blir jag obekväm och kan inte leverera. Och min insats i programmet är jag tacksam för att så många tyckte om. Men jag nådde inte under något framträdande upp till den kapacitet jag kan leverera – och det kändes frustrerande. Jag kände mig orättvis mot mitt eget artisteri.

Ett kortfattat svar som kan utvecklas – men som i sin helhet utgår från detta.

Nu är jag på 45:e dagen av min hundra dagar långa turné och arbetar dygnet runt för min musik. Det här är rätt forum för mig. Att få spela och sjunga för blandad skara och mängd publik som kommer och lyssnar. Och att få ge varenda en som tagit sig till min konsert en minnesvärd stund och fantastisk musik. Och allt slit blir som bortblåst när jag ställer mig på scen. Varenda gång påminns jag om att det finns inget annat jag hellre vill göra.

När jag som människa dör vill jag att mitt artisteri dör med mig. Till den dagen kommer dessa förefalla ihop.

Såhär på turnén har jag ovanligt mycket ensamtid. Tid för reflektion. Reflektionerna kan te sig djupt ner på botten, men de kan emellanåt endast skrapa på ytan och vara i sin enkelhet. Jag tänkte delge en del av dessa här på bloggen och använda bloggen som en plats för ventilation.

Ofta när jag reflekterar så inser jag mina egna brister. Och för att tala för mig själv så inser jag mina brister mycket oftare än jag inser de fina sidor jag besitter. Och jag har länge funderat kring en av dessa brister. Bristen att kunna vara närvarande i mina nära och käras liv. Inte för att jag aldrig inte är det – eller att jag för den sakens skull är en dålig vän – utan för att jag då och då blir så fokuserad på mitt artisteri att jag för ett par dagar, kanske en vecka, tappar greppet om denna närvaro i deras liv.

Denna brist kan uppenbara sig för mina nära, kära och bekanta i att det kan ta flera dagar innan jag svarar på deras SMS. Eller att jag missar stora vardagshändelser i deras liv, som jag själv hade velat skulle bli uppmärksammat – om ens ett lycka till, ”hur mår du?” eller ett ”hur går det?”. Denna brist på närvaro ter sig många sätt.

Till mitt försvar så kräver mitt artisteri av mig att jag de tre dagarna, eller veckan, blir fokuserad och släpper taget om allt annat för att lyckas nå det resultat jag vill uppnå med mitt artisteri. Men för att sedan komma tillbaka med 110% närvaro för mina nära och kära.

Min närmsta vän har stått ut med detta länge och det är jag oerhört tacksam för. Antingen upplever han inte det på samma sätt som jag eller så står han ut med det – för att han just är den finaste av vänner man kan ha. Han skrev i en krönika för ett tag sedan, som för övrigt rörde mig till tårar, att jag har visat honom vad vänskap är. Det är inte sant. Det är något vi lärt varandra, genom att stå kvar när det stormar och dansa när det skiner. Genom att dela livssyn och att guida varandra genom livets goda och mindre goda dagar.

Jag vill tacka dig, Marcus, för att du alltid är här och får mig att inse att jag har funnit den bästa av vänskap.

Ni kan läsa Marcus krönika här, som på bättre sätt formulerar vår vänskap: http://cityskane.se/citykronikan/2012/06/25/marcus-friberg-om-vanskap-livslang-vanskap/

Har även idag köpt en iZettle. Vet ni vad det är? Ska berätta kortfattat. Jag kan nu -via min iphone – ta kortbetalning. Med andra ord. Nu hindrar inte ursäkten ”jag har inga kontanter på mig” längre utan nu finns alla möjligheter för att köpa min EP. Och den är värd det. Jag är så stolt över den. För er som inte har köpt den än, maila dennis@denniscamitz.com för instruktioner.

Just nu snurrar hjärnan massor och jag försöker plocka upp tankarna var för sig. Går sådär. Kommer hela tiden på massa saker jag glömt bort. Men det löser sig, det gör det alltid!

Måste sova. Stor kraaaam till er! <3

Men det finns luckor i schemat och allt kommer bokas efterhand. Vi är glada för allas hjälp. De bokade turnédatumen dyker upp alldeles så småningom.
Idag blev affischerna klara. Visst blev de fantastiskt fina?

Även bilen är snart på gång. Var uppe på möte med Niklas på Bilforum (en för övrigt fantastisk människa) och allt börjar ta form. Åker den 21 augusti från Helsingborg, för att den 24 augusti påbörja den 100 långa dagar turnén på Café Drömkåken i Norrtälje. Den 25 augusti är det i Kiruna på Scandic Hotel – och efter det letar jag mig neråt och bör landa i Helsingborg den 1 december igen. Med hundra spelningar i bagaget.

Det var allt för nu.

Mycket kärlek! <3

Tack alla som delade min kväll på The Tivoli i Helsingborg i onsdags! Tack The Tivoli, tack bandet, tack publiken och tack alla fina som stöttar mig från min hemstad Helsingborg. Tack även fina Carola som stannade en extra dag för att närvara. Även världens största tack till Bilforum i Helsingborg som öppnar mina möjligheter och har så stort hjärta. Stort tack till Göteborg för att ni visade en så fin sida. Tack till fina Johanna och fina Joanna. Tack till Rockbaren och Lounge(s). Tack till alla fina människor som kom förbi och kramades. Tack! <3Tack till alla fina i Stockholm. Tack till Fotografiska. Till Sandra Bergman. Till den fina publik som lyssnade. Det är det finaste man kan göra mot en artist. Att lyssna. Tack fina Stockholm! <3Det kan kännas tröttsamt och låta tjatigt att jag är så tacksam. Men jag är verkligen så oerhört tacksam.

Om två veckor åker jag ut på turné i 100 dagar. Turnén börjar den 24 augusti i Norrtälje. Den 25 augusti är jag i Kiruna. Och därefter åker jag söderut och avslutar på The Tivoli den 1 december. En ny flik på denniscamitz.com kommer att komma upp där man får följa resan och även se turnéplanen – som hela tiden lever. Så känner ni ställen i Sverige som skulle vilja boka – tveka inte att höra av er.

Och ett avslutande tack till finaste skiv- och managementbolaget Queenside som tror på mig.

Massor av kärlek från mig!

Frukost. Lämnade bilen en kvart för att äta frukost på Ung Cancers kontor. Min förstärkare stulen. Min finaste, unika gitarr och ögonsten stulen. Kändes tomt. Känns tomt. Och eftersom den just är unik, försöker jag nu få Twitter och Facebook att hjälpa mig att återfinna den. Hjälp mig gärna. Men. Att vara ledsen över materiella ting eller glädjas åt Julias besked? Beslutet var inte svårt.

Paradiset. Vi åkte upp till herrgården kallad Paradiset. En fantastisk plats. På så många sätt. Och fina människor samlade med ett så stort spektra av personligheter och sysselsättningar. Allt från entreprenörer, föreläsare, innovatörer, lagerarbetare, frisörer, artister etc. men alla avklädda dess karriärer och alla visade sina unika, fina personligheter. Människor som dynamiskt umgås och får en helg att inte bara bli bra, utan helt fantastisk.

Tack för denna helgen alla ni. Och tack för ni håller utkik efter min gitarr. Och tack livet för du låter Julia vara frisk.

Kärlek!

Började dagen med Stockholms uppiggande bilköer vilket gjorde att jag blev en timme för sen – trots att jag körde med 40 minuters marginal. Med andra ord – jag har lärt mig något nytt och avstår gärna ifrån denna sorts biltrafik. Finns få saker som gör mig så frustrerad.

Inledde dagen med att kompa Carola under nationalsången och sen tog vi en go fika-förmiddag ihop. Därefter fick jag avnjuta detta fantastiska arrangemang. Rörande bra! Min del i evenemanget var att avsluta dagen och precis när prins Daniel började dela ut pris till de fina deltagarna startade ett galet regnoväder. Efter honom, i skyfall, bjöd jag på It’s Gonna Be Alright men inte blev vädret bättre för det. Uppskattade däremot att publiken stod kvar och lyssnade så fint.

Fick fin respons av både deltagare, arrangörer och prins vilket värmde i det kalla vädret. Mycket kärlek idag. Kram!

Release-datum är även släppt och kommer bli den 2:e augusti. Releasen kommer ske på hemmaplan i Helsingborg och fina The Tivoli och även i Stockholm på fotografiska den 4:e augusti - mer information kommer. Det hade varit väldigt kul om ni ville fira det med mig!

Är nu på tåget hem till Helsingborg igen. Försenat och härligt – som det ska vara när man åker tåg.

Kärlek!